Här en liten story om en taxi i Venezuela i sydamerika på 60-talet ca.
Punta Cardon var hamnen ligger inte långt från Maracaibo, dv prinsen Calle Gustaf var på besök i den omgjorda bananjagaren som blev förvandlad marinens stolta världomseglare.
Men prinsen lockade oss inte ett dugg utan det var naturligtvis alla hjälpsystrar som fans till vårt förfogande på Campa del legro och det var vår destination.
Vi rekvirerade en Taxi som mötte upp oss efter ett tag, taxin, en till synes uttjänt amerikansk cheva med en chaufför som säkert skulle få en friåkare i Stockholm att begå självmord.
Vi förhandlade om priset med utgångspunkten att vi säkert skulle förlora, ”Cuanto costa do Campa legro” frågade vi varpå chauffören smällde till med ett leende som tillika skulle göra vilken svensk åkare grön av avund.
Chauffören, ”Ahhhhh Campa Legro muy bonita chiquititas senor” varpå han drog till med en summa Bolivar, den inhemska valutan.
Snabbt förstod vi att detta var fördel för oss och för chauffören som antagligen inte behövde jobba mer den månaden.
Ut klev han slet upp vänster bakdörr som trillade ner på backen varpå vi intog baksätet.
Under tiden rotade han i bagageluckan efter ståltråd som han band fast i dörren och baxade densamme på plats samt drog ståltråden rakt över till den högra dörren där han gjorde likaledes.
Undrar just vad en svensk bilbesiktning hade ansett om detta.
Nåja, när allt var klart drog vi iväg med ett muller från den amerikanska v-8:an.
Efter ett tag började chauffören klappa sig på magen och grymtade ”Mancharo si senor” varpå han svängde in på en bakgård och försvann in i ett av husen.
Någon stund därefter kom han tillbaka tuggandes på någon oidentifierbar huvudrätt och välkomnade oss in till honom för att med honom avnjuta detta oidentifierade.
Sagt och gjort vi följde efter honom och välkomnades av hans hustru samt dotter som var vacker som en ros, mitt vid tiden ungdomliga hjärta smälte som smör i solen och jag var genast byxkär.
Efter att ha njutit av mat och umgänge fortsatte resan mot Campa Legro men nu med chaufförens dotter sittandes bredvid mig och så småningom kom vi fram.
Campa Legro får bli en annan story men taxiresan saknar jag än idag.
1 svar so far ↓
Captain // augusti 30, 2008 vid 3:31 f m
Här en liten story om en taxi i Venezuela i sydamerika på 60-talet ca.
Punta Cardon var hamnen ligger inte långt från Maracaibo, dv prinsen Calle Gustaf var på besök i den omgjorda bananjagaren som blev förvandlad marinens stolta världomseglare.
Men prinsen lockade oss inte ett dugg utan det var naturligtvis alla hjälpsystrar som fans till vårt förfogande på Campa del legro och det var vår destination.
Vi rekvirerade en Taxi som mötte upp oss efter ett tag, taxin, en till synes uttjänt amerikansk cheva med en chaufför som säkert skulle få en friåkare i Stockholm att begå självmord.
Vi förhandlade om priset med utgångspunkten att vi säkert skulle förlora, ”Cuanto costa do Campa legro” frågade vi varpå chauffören smällde till med ett leende som tillika skulle göra vilken svensk åkare grön av avund.
Chauffören, ”Ahhhhh Campa Legro muy bonita chiquititas senor” varpå han drog till med en summa Bolivar, den inhemska valutan.
Snabbt förstod vi att detta var fördel för oss och för chauffören som antagligen inte behövde jobba mer den månaden.
Ut klev han slet upp vänster bakdörr som trillade ner på backen varpå vi intog baksätet.
Under tiden rotade han i bagageluckan efter ståltråd som han band fast i dörren och baxade densamme på plats samt drog ståltråden rakt över till den högra dörren där han gjorde likaledes.
Undrar just vad en svensk bilbesiktning hade ansett om detta.
Nåja, när allt var klart drog vi iväg med ett muller från den amerikanska v-8:an.
Efter ett tag började chauffören klappa sig på magen och grymtade ”Mancharo si senor” varpå han svängde in på en bakgård och försvann in i ett av husen.
Någon stund därefter kom han tillbaka tuggandes på någon oidentifierbar huvudrätt och välkomnade oss in till honom för att med honom avnjuta detta oidentifierade.
Sagt och gjort vi följde efter honom och välkomnades av hans hustru samt dotter som var vacker som en ros, mitt vid tiden ungdomliga hjärta smälte som smör i solen och jag var genast byxkär.
Efter att ha njutit av mat och umgänge fortsatte resan mot Campa Legro men nu med chaufförens dotter sittandes bredvid mig och så småningom kom vi fram.
Campa Legro får bli en annan story men taxiresan saknar jag än idag.